Wilhelm Raab

På "dagens" nollslagspromenad hände något lite spännande, som gjorde mig överraskad, sedan arg och därefter glad. Så det tänkte jag skriva om. Men det påminde mig om en annan sak som jag faktiskt inte har skrivit om, eftersom det timeade andra prylar som var viktigare.

För ett tag sedan på en promenad så kom det en hund, en schäfer (eller möjligen blandning, den så djävligt skabbig ut) rusande mot oss. Den skällde, morrade, och kastade sig över Razor. Inte mycket för mig att göra i det läget, fanns en uppgift att lösa... (Här har ni för övrigt bra läsning om ett sätt som fungerar bra.) Samtidigt som jag försökte styra upp situationen utan att bli av med några fingrar (eller armar) så försökte jag se det fanns någon eventuell ägare till skabben i närheten - väldigt mycket enklare situation att lösa om man är två. Och roligare att ha någon att vara förbannad på. Men icke. Nu är inte Razor en söt liten plutt när han blir påhoppad, och schäfern insåg tämligen omgående att det inte var så djävla smart drag. Tack och lov, vanligen löser de så'nt där utan en fight men i det här fallet var det inte ens en prövning av pondus innan de flög på varandra. Mycket ohundigt beteende, enligt min erfarenhet. Men schäfern gav i alla fall upp i stort sett omedelbart och kutade iväg med svansen mellan benen - som man så sött uttrycker det - och jag lyckades lugna Razor lite. Sedan följde vi efter schäfern för att se om någon ägare skulle finnas där hunden försvann, men det gjorde hon givetvis inte. Vi var ute på Huvudstafältet när det hände, så det är verkligen imponerande (i ordets mest motsatta bemärkelse) att ingen ägare var där. Jag hoppas, på sätt och vis, att det var en hund som hade rymt. Om inte så är det bara ett ord jag kan säga: idioter. Eller okay, två: djävla idioter.

Jag kom undan med ett bett i armen som inte alls var allvarligt, och Razor klarade sig med lite päls bortryckt. Så vi kom billigt undan bådatvå. Såhär efteråt så inser jag att jag kanske bara borde ha låtit hundarna slåss klart själva (vilket hur som helst blev resultatet eftersom det tog slut så fort) men det sitter djupt rotat att hindra så'nt där.

Jag kan inte förstå hur folk resonerar när de låter sina hundar gå lösa på det där sättet. Visst, jag känner min hund och han är ju minsann såååååå söt så söt och blah blah blah... So far, so good ... so what?!

Du som hundägare kan aldrig veta vad hunden kommer möta, du kan aldrig veta om personer du träffar är rädda eller om det kanske dyker upp en häst som är rädd eller en hund som är aggressiv eller precis vad som helst som kan hända. Du kan aldrig veta, och det finns inget sämre sätt att visa hur oduglig du är, än att vifta med din arrogans som ett tomt koppel i handen. Idioter. Djävla idioter.

Sådär ... så har jag skrivit av mig lite gammal rutten upprördhet från förr. Då kan jag gå tillbaka till idag istället. Vi var alltså ute på vår vanliga promenad på Huvudstafältet, när något hände som jag verkligen inte trott skulle kunna hända. Razor drog till och med ett klatchljud gick kopplet av. Vi pratar alltså om ett tjockt, brett, läderkoppel. Ett koppel som verkligen borde hålla för att en 37 kg hund drar i det. Men det gick alltså sönder, och en ycket lycklig hunden försvann hastigt in i nattmörkrets skog. Det gick någon sekund av total överrumpling, sedan ropade jag en gång och blev lite arg. Därefter visslade jag en gång, och blev glad. Trots att Razor älskar att springa, och inte sprungit av sig ordentligt idag eller igår(!), så kom han kutandes rätt upp och ned till mig och satte sig. Jag har inte fått testa det i en "riktig" situation hittills (vilket givetvis är ett resultat av att jag, till skillnad från djävla idioter, har någon form av respekt för andra och annat och en viss förmåga att tänka) så det var jäkligt roligt att få uppleva att han betedde sig precis som han skulle.

Razor leker med en pinne. Han är så duktig. =)

Samtidigt kan jag ju inte undgå att fundera på vad som skulle hänt om det där var precis bredvid en cykel: han har inte mycket till övers för cyklar. Min gissning är att hunden skulle ha vält cykeln på den sekund det tagit mig att förstå vad som hände. Så jag är även jäkligt glad att det här inte hände vid ett riktigt olämpligt tillfälle. Och denna dagens händelse illustrerar tydligt hur oväntade saker kan hända, och att man bör vara beredd på dem och i minimera riskerna att de uppstår...

Kanske intressanta bloggar om: hundar, slagsmål, bett, koppel, Razor, Wille Raab.