Wilhelm Raab

Så har man fått lite mer trevliga grannerfarenheter. Det är verkligen tråkigt att det ska komma så'nt här nu, och det sänkte mig rätt totalt. Var för första gången på många månader hemifrån utan hundvakt i några timmar, och fick ett telefonsamtal från en granne om att Razor skällde. Som väl var så var jag just på väg hem. Det är trist att han är så vaktig av sig, hon som ringde hade gått ut på min loftgång för att kontrollera om det var från mig det skälldes och är det något som får honom att börja skälla och att fortsätta med det så är det just när folk går på loftgången. Det märkliga i sammanhanget är att jag dagen efter pratar med en av grannarna som bor våningen under min (hon som ringde bor fyra våningar över) och för andra gången som det här händer så sa grannen under att hon inte alls hört hunden. Hon trodde tvärtom att jag hade gjort mig av med hunden, eftersom hon tidigare har hört honom när brevbäraren kommer med post.

Dagen efter möter jag en måttligt nykter granne, som pratar i telefon. Jag hejar, Razor ignorerar, och lik förbannat är det sista jag hör hur han slänger några svordomar efter oss när vi går ut. Extra bitter ironi från det är att i det här området, där det varit ett antal inbrott och de nu bestämt sig för att installera djävla övervakningskameror, har Razor och jag varit med om att stoppa inbrott i bil, förstörelse av dörrar, samt att stoppa ett par killar som vandaliserat tunnelbanan. Tror nog på karma, för jag förväntar mig liksom att folk som inte vet det (men nu vet ni ju; Internet är inte så anonymt som man kan tro...) liksom ändå ska på något sätt förutsätta att han är en bra sak. Extra tråkigt också då jag aldrig varit otrevlig (mig själv veterligen) mot någon granne och tycker att vi inte förtjänar ovett.

Justja, om samtalet jag fick, ska jag säga att jag är uppriktigt glad att hon ringde. Det är jättebra, om Razor skäller så vill jag veta det så jag kan kasta mig hemåt igen. Däremot blev jag illa berörd av att hon talade om för mig att hon aldrig ser mig ute med honom, och på något sätt insinuerade att jag är en djurplågare eller något sådant. Jag visste liksom inte att det var min uppgift att hålla mig nära henne så att hon såg att jag är ute med Razor; hittills trodde jag att det var bättre att gå ut till ställen som både hunden och jag uppskattar, så som att gå ut i skogsdungen eller ned till vattnet eller det lilla fältet där vi brukar kasta med hans favoritleksak, repet. Men man är ju inte för gammal för att lära sig...

Lång harang om detta. behövde tömma ur mig, det har fått mig att må riktigt ruttet sedan i fredags, jag var rätt låg redan innan (det har varit några tunga månader, som vanligt) men det här gav mig en ny trevlig knuff ned i dyn.

Jag ska avsluta med något positivt. Det är en så bra sak att försöka göra. Dagens positiva är, hur roligt jag tycker att det är när man blir uppmärksammad på sammanträffanden. Jag har läst väldigt mycket om Karl XII, tror jag läste första boken (Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad) någon gång under högstadiet eller gymnasiet och har sedan dess läst väldigt många olika böcker och uppsatser. Det är inte en person, eller period, som intresserar mig extra mycket egentligen; det är mer så att jag har fått blodad tand av att veta lite och därför läser mer för att veta mer. Skulle lika gärna kunnat vara någon annan epok och person, men det bara råkade bli Karl XII, mycket tack vare att Frans G. Bengtsson skrev så trevligt. I alla fall, trots allt detta så är en av sakerna som jag inte medvetet hade läst om, vad som hände med kulknappen som han blev skjuten med. Men så nu, den senaste månaden ungefär, har jag läst böcker där den sägnen har omtalats, inte mindre än tre gånger. Det roliga i sammanhanget, utöver sammanträffandet att det är tre gånger på så kort tid, när jag läst så mycket och under en lång tidsperiod om honom, är att ingen enda av dessa gånger handlade den bok jag läste om Karl XII.

Kanske intressanta bloggar om: grannar, grannsämja, Karl XII, Frans G. Bengtsson, Razor, hund, sammanträffanden, depression.